Livet är så grymt och det är svårt att förlika sig med hur hårt det drabbar. Igår fick jag veta att en släkting till mig hastigt ryckts bort i en tragisk olycka alldeles för tidigt. Jag tänker mycket på hans närmaste familj. Hans fantastiskt fina fru som alltid är så stark och stöttar och hjälper så många andra. Hans fina barn och barnbarn. Vem stöttar dem nu? Hur har de det? Jag vill så gärna hjälpa till och trösta men det är svårt att ens finna ord.
Jag har också tänkt mycket på mannen som så tragiskt bara är borta. En otroligt varmhjärtad och levnadsglad person som alltid ställde upp och hjälpte andra. Han var modig och orädd, stod upp för sin åsikt och för rättvisan. Och han var alltid lite ”full i fan” med glimten i ögat. En ovanligt levande man och det är så svårt att förstå att han inte längre finns bland oss.
Det har också väckt tankar och minnen från andra tillfällen när sorgen drabbat på nära håll. Tiden som stannar upp och den fysiska smärtan, som en värk i själen. En känsla av hopplöshet, att det aldrig kommer att bli bättre. Men så sakta, sakta går tiden. Timmar blir till dagar, veckor, månader och år. Med tiden bleknar smärtan, de goda minnena blir fler än de smärtsamma. Och livet går trots allt vidare. Men det tar tid, lång tid. Men det är också det som tillhör livet. Både det som är svårt och det som är lätt.
Livet med Gladanka 
stor varm kram ❤ // Carina G
GillaGilla