Som julafton

Idag har mungiporna pekat uppåt hela dagen. Det har inte gått att få ner dom på något sätt! Hon är äntligen, äntligen, äntligen tillbaka vår fina vän och kollega och hjälte som kämpat i mer än åtta långa månader med olika tuffa behandlingar mot den elaka sjukdomen cancer. Det var en obeskrivlig känsla av glädje när jag kom till kontoret i morse och såg ljuset lysa på hennes kontor och hörde hennes härliga skratt i fikarummet. Som den allra bästaste av alla julaftnar kändes det. Å med den goa känslan går jag och lägger mig ikväll för hon är på jobbet imorgon också, å nästa dag med. Nu fattas hon oss inte längre:)