Drömmålet

Jag läste att Zlatan gjort mål som lagkapten för sitt PSV i natt. Själv känner jag mig som Zlatan idag och jag har gjort mål i självaste VM. Det är min känsla! För första gången på många år har jag kunnat springa en hel mil! Ryggont och annat elände har satt käppar i hjulet för mig men idag hände det äntligen. Mitt i ett sommarregn.

Dan the Man min ständiga vapendragare och kloka man sa att det är ingen idé att vänta på bättre väder. Let´s just do it! Sagt och gjort på med kläderna och ut i regnet.

Första kilometern ägnade jag som vanligt åt mental övertalning. Anita det kommer att gå, du klarar det, du har tränat, vad är det värsta som kan hända…Jag kan alltid vända om det blir för svårt. Jag tog rygg på Dan the Man och försökte hålla honom inom synhåll när han susade ner mot Vätterstranden.

Andra och tredje kilometern tänkte jag på mina kollegor; The Ironman, CB, som håller på med triathlon och drar med kollegorna ut på både cykling, simning och löpning på luncherna. Sedan kom jag osökt in på en annan kollega nämligen FBI agenten och tillika detektiven KK. Vårt träningsschema is da shit! Jag är grymt nöjd. Närmar mig piren. Ska nog unna mig ett par hjärtan och kanske en Ginger Joe till kvällen. Vad sägs om det? Har fått släppa Dan the man. Men det går undan.

Fjärde kilometern fick jag en sån härlig feeling och översvämmades av tacksamhet att jag ens kan springa. Det är till stor del Tobbe Trollkarls förtjänst. Du härliga människa och kiropraktor som gjort min rygg så mycket bättre. När jag kom till dig för tre års sedan trodde jag aldrig att mitt VM var möjligt! Men du säger varje gång att än har vi inte nått toppen! Sen kanske du inte gillar att jag springer en hel mil på en gång…

Femte kilometern och jag närmar mig Spira som i in-spira-tion. Möter alltid lika glada friskiskollegan S som också springer och tänker på vilka som inspirerat mig till att springa. Till exempel min kollega Maratonmannen, snabbe Bosse. När jag har sprungit första fem kilometrarna på blodomloppet då går du över mållinjen. Du är dubbelt så snabb som mig både i ben och huvud! Men jag gillar din inställning – en folköl är också bra återhämtning 😉 Och Ironmamman du som inspirerar med din blogg och ditt sommartåg. Dina beskrivningar av löpturer på öa och dina bilder, fantastico.

Sjätte kilometern när jag rundar Rocksjön tänker jag tillbaka på vårens härliga träning och J, the Dancing Queen, som jag hystat skivstång och steppat med senaste halvåret. Vad gör vi? Nu kör vi! Jag kollar lite på klockan. Jag springer på bra. Känner mig stark. Det är skivstångens förtjänst och steppens.

Sjunde kilometern tänker jag mycket på hållningen och kör mitt mantra. ”Jag är lång, jag är bred, jag är stark – skjut fram höften. Jag är lång, jag är bred, jag är stark…Det där med höften läste jag i JP att en som springer mycket sa att man skulle tänka på. Undrar om man kan skjuta fram höften för mycket?

Åttonde kilometern, sista kilometern innan uppförsbacken. Jag möter en man med rullator som ropar heja heja till mig. Då ökar jag steget lite glatt och ropar tack tillbaka och ler, åtminstone inombords är osäker på om det syns utåt. De flesta joggare man möter ser ju så ansträngda ut.

Nionde kilometern jag närmar mig Rosenlundsbacken och tänker att nu är det nära. Ska  bara uppför backarna.

Tionde kilometern och jag är på hemmaplan igen. Passerar snyggingarna P&Ps hus och vill ropa ”Heja Linnégatan” precis som vi gjort på PowerHour under våren. Men de är inte hemma annars skulle de säkert ropat tillbaka: – Kom igen nu världens bästa Karlsson! TA I! och jag tar i och spurtar de sista 300 metrarna. Det är ju ändå ett VM detta.

Jag är i mål glad och nöjd. Trycker av min Polar M400 som värsta löparproffset och där satt den min mil och av bara farten knäckte jag även nästa mål. Att springa en mil på mindre än sjuttio minuter min Polar M400 visade tiden 1:09:33. Tjohooooo!

Jag vet inte om det var Zlatans drömmål i natt men det var i alla fall min drömmil idag!