Det är bara att erkänna jag är en tävlingsmänniska. På gott och ont. Jag gillar att vinna, vare sig det är i spel mot andra, eller över mig själv. Men mest gillar jag själva tävlingsmomentet men bara om det är något som är roligt eller med andra ord sånt jag är bra på. Annars är det ju så klart helt ointressant att tävla i. Inte så smickrande egenskap kanske men så är det 🙂
Nu har jag tävlat med mig själv i fem veckor och sprungit och sprungit och sprungit. Jag följer ett program där man dels ska springa olika långt och med olika fysiska krav/fart. Ett moment är att springa så sakta att man kan föra ett samtal. För mig är det i stort sett omöjligt. Dels blir jag så uttråkad och dels går det så sakta så jag blir tokig. Jag vill ju bli snabbare inte fortsätta snigla mig fram. Jag är verkligen INTE bra på att springa.
Men plötsligt händer det och detta på grund av yogan som man kan tycka är helt motsatt mot att springa! Märkligt eller hur? Jag var så stel i morse av allt härjande i löpspåret så jag satte på min nya lunchyogamusik och satte igång med andandet, töjandet och bändandet. Ja så stel var jag, behövdes nära på kofot för att bända till mig:) Helt plötsligt befann jag mig trots allt i yogamode där allt bara flödar på så skönt och så sakta. Som om hela livet går i ultrarapid. Så dagens löprunda startade väldigt sakta och lugnt. Jag såg de vackra blommorna på vägen, hörde fågelsången och bara njöt där jag joggade fram i snigelfart. Äntligen vann jag det momentet också! Yogajogging är tydligen da shit!
Livet med Gladanka 