I kväll är jag så glad för att jag lyckades springa blodomloppsmilen som planerat. Det var en härlig folkfest och fantastiskt väder. Först hade jag som mål att bara ta mig runt, sen växte hornen fram och jag tänkte ”under 70 minuter Anita, det ska du klara”. Och i slutet så förstod jag att det faktiskt kunde gå vägen så sista km tryckte jag på lite extra. Sen i mål stod underbara, fantastiska, härliga, positiva kollegan K och hejade fram mig till nya höjder när det gäller spurt. Så det slutade med personbästa, 67:27. Sen vidtog picknick med mina kära kollegor som jag bara älskar allihop. Gissa om kexchokladen smakade gott i så fint sällskap och med medaljen kring halsen. Nu är det bara att ånga vidare på denna goa känslan.
Livet med Gladanka 