Vinden mot ansiktet, farten, friheten. Det är verkligen underbart att äntra den vita springaren och bara susa iväg. Det gjorde vi igår, Dan the Man och jag. Det var dimmigt och vindstilla. Inget väder som egentligen lockar till uteliv men vi bestämde oss för en liten cykelutflykt. Jag är ju som ett barn på nytt med min cykel så det var till och med spännande att gå ner i cykelkällaren och plocka ut min fina vita cykel.
På med hjälmen och iväg. Vi hade bestämt oss för Huskvarnahållet. Men redan när vi kom till första uppförsbacken, efter typ 500 meter, tog det lite stopp, jag fick en sån fruktansvärd mjölksyra och allt kändes jättetrögt. Å då ska ni veta att det är ingen gigantisk backe. What? Det borde väl vara enklare med en ny sjuväxlad cykel? Nog för att jag inte cyklat på ett par år men så här trötta ben kändes helt orimligt. Började tänka hmmm, hur är det nu brukar man inte kunna sträcka ut benen när trampan är i nedersta läget? Då visade det sig att sadeln, som ställdes in så noga innan avfärd från cykelaffären, hade åkt ner. Hoppsan. Såg nog roligt ut där jag cyklade helt krumbent:)
Jag kämpade på och när vi kom till bensinmacken i Huskvarnarondellen fick vi låna verktyg och kunde fixa till sadelhöjden igen och jisses vilka pigga ben jag fick med en gång. Tänk vad ett par ynka centimeter kan göra. Å det blev en riktigt härlig tur. I Huskvarna där isen är helt borta, jaaa det finns hopp, låg Vättervattnet helt spegelblankt och med dimman upptill blev det så tyst trolskt. Ett fint cykelminne blev det som både gav mersmak, ont i sittknölarna och lite träningsvärk 🙂
(Bilden är inte från igår jag glömde ta bild! men den visar iallafall isen)
Livet med Gladanka 