Vårvinterljud

Vilken vårvinterdag jag fått uppleva idag här i vår stuga. Jag vet inte när jag var med om en sådan senast. Vaknade till strålande sol och vintervit skrud. Vi gick en promenad till fågeltornet och tillbaka. Det var så där vackert så det nästan gör ont i kropp och själ. Så fint att man vill spara varje ögonblick och kunna ta fram det närhelst man behöver. Solen sken på den vita snön från en klarblå himmel. Det var helt vindstilla och härute på landet är det så tyst så man hör alla vårljuden. Det porlar i alla diken och bäckar och det droppar från träden i skogen och längs vägen. Fåglarna sjöng och kvittrade. Vi hörde vingslagen från flera fågelstreck och skränet från tranorna som landat på åkrarna. Några barn lekte i snön och skrattade, korna råmade när vi gick förbi lagården och störde dom i sitt idisslande.

Jag försökte ta in allt det vackra men det är så svårt. Det är samma känsla som jag brukar känna när jag är ute och reser och ser nya fantastiska platser. Jag kan bli helt överväldigad och får nästan panik över att det inte går att spara och blir rädd att jag ska glömma bort den där fantastiska känslan av vad jag fått vara med om. Jag vill minnas allt. Men det går inte att minnas allt, det kommer ju nya ögonblick som också är fina. Hela livet är ju en enda lång räcka av olika ögonblick, många är fantastiska och de flesta glömmer vi trots allt bort. Det vore nog alldeles för svårt för oss om vi gick och mindes precis allt som hänt. Kanske det är människans räddning ändå att vår hjärna inte är så bra på att minnas allt.

Men plötsligt kan ett ljud eller en doft väcka minnen som länge legat gömda. Nu ikväll tröstar jag mig med den tanken och är tacksam över att dagen var så fin och jag fick vara här.