Redan i sjunde klass i grundskolan förstod jag att brottets bana är inget för mig. Det var två grejer som hände rätt tätt.
Vi hade jympalektion när Doggen, vaktmästaren, kom och ropade mitt namn. Du ska till rektorn! Jag världens mesigaste, snällaste, ordentligaste plugghäst skulle till rektorn. Jag darrade av skräck innan jag ens visste vad det gällde. Vilket var brottet? Hade jag stulit nåt? Hade jag tänt eld nånstans.
Nej jag hade skrivit, med blyerts för säkerhets skull och väldigt, väldigt smått ”I love Robert i 7 D” inne på tjejernas toa.
Straffet jag fick var att skura alla väggar i alla bås på den toaletten varje lunchrast i en veckas tid. Och det var inte mycket klotter med blyerts. Mest svart tjock tuschpenna…
Den andra gången var på sommarlovet när vi var ett gäng som skulle gå på Liseberg. Nåt ljushuvud kom på att vi skulle planka in. Farligt tyckte jag men ville verka åtminstone en gnutta tuff och sa inte emot. Vi klättrade över staketet med taggtråden där Universum ligger idag. Det regnade och var lerigt och jag rev sönder mina nya gul och blå jeans av modell Marilyn. Bara det var jättehemskt. Va skulle mamma säga. Till slut kom vi i alla fall över och in i parken.
Efter 5 meter vad möter vi då? Jo en vakt som säger: Jaha å hur kom ni in i parken då?
Genom entrén…? svarade vi.
Det var märkligt sa vakten medan han ledde ut oss. Men om ni betalar är ni välkomna tillbaka om en timme när parken öppnar! Vilka gangsters vi var!
Och idag när jag gick ut fick jag plötsligt känslan av att jag gjorde nåt väldigt kriminellt. Men gud vad gör jag? Kan jag verkligen göra så här?
Jo Anita det kan du, du är symtomfri, och det är inte utegångsförbud! Alltså kan du gå ut och promenera med din kompis K.
Jag tror allt det här virussnacket har stigit mig åt huvudet.
Livet med Gladanka 