Vem känner ej den blomma blå, som Gud lät himlens färger få. Den växer upp vid flodens stränder och plockas där av minnets händer. Dess namn det kan jag säga dig, det är förgät ej mig.
Precis så skrev min mormor Anna i min Poesibok för nästan femtio år sedan. Det var när jag hade mitt första sommarlov och hon var nog 68.
Min mormor föddes midsommaren 1904 och växte upp i Vessigebro utanför Falkenberg. Innan hon gifte sig med min morfar Algot, endast tjugo år gammal, arbetade hon på epidemisjukhuset i Falkenberg en tid.
Det var i en tid då Sverige var ett av Europas fattigaste länder och utvandringen till Amerika fortfarande pågick. Det var strax efter första världskriget och när spanska sjukan just tagit så många liv. Det var före penicillinets och respiratorernas tid. Och innan vi kunde flyga världen runt. Då hette dom fruktade sjukdomarna rödsot, lungsot, nervfeber och tandslag. Inte Covid-19 som idag.
Men mycket annat är sig precis likt. Vi älskar, sörjer, gläds, gråter och skrattar likadant nu som man gjorde då.
Och mormor jag har inte glömt dig. Jag tänker på dig ofta och särskilt när jag ser den vackra blå Förgätmigejen blomma.
Livet med Gladanka 