Jag har alltid tänkt att rutiner är trist. Jag vill vara fri och spontan, göra som jag känner för och inte fastna i invanda mönster. Men jag ska ärligt erkänna att jag behöver verkligen rutiner. Jag funkar inte annars. Jag behöver lägga mig samma tid, äta regelbundet och röra på mig. Och tänk att just i såna här tider med deppidemier, klimathot, höstmörker och presidentval så är det just dom rutinerna som får mig att må bra och inte bara stå ut. Att inte titta för långt fram utan bara se fram mot nästa lilla dagliga loop. Ta en dag i taget, minut för minut. Och jag blir faktiskt mer och mer rutinerad för var dag. Kanske till och med lite inrutad.
Inrutat är ju trots allt det nya spontana eller?
Livet med Gladanka 