Perfekt?

Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Perfekt är verkligen min fiende. Om jag inte kan följa motionsprogrammet till punkt och pricka är det ingen idé, om jag inte hittar det perfekta läget för ett växthus är det ingen idé. Om det jag målar inte blir som jag vill är det ingen idé. Vädret är inte perfekt semesterväder för det regnar. Perfekt kväver verkligen all kreativitet.

Tänk om det jag faktiskt motionerar är tillräckligt bra trots att det inte följer planen helt och hållet. Tänk om jag kan odla massor av saker i ett växthus som står i trädgården på en mindre perfekt plats? Tänk om det som jag målar på tavlan blir heltokigt och att jag har roligt medan jag gör det? Tänk om…

Just do it, don’t overthink it. Lätt att säga, men svårt att leva efter. Dags att trotsa regnet, hylla good enough och samtidigt ge plats för kreativiteten.

Hur många kan du?

Prästkrage, Blåklint, Smörblomma, Hundkex, Käringtand, Kråkvicker, Rödklöver, Mjölkört, Ormbunke, Midsommarblomster…Namnet på växterna längs vägkanten så här i sommartid. Ånej inte blommor igen. Ja, ja jag vet, men det är ju så fullt av dom och dom är ju så söta.

Vissa kan jag namnet på, det lärde jag mig för länge sen och det sitter som berget. Men att lära sig nya det verkar svårare. Jag har en liten Flora som varit min mammas, där jag slår upp en ny växt då och då och försöker lära mig. Men det går så där. Varför känns det ens viktigt att kunna namnen? Jag vet inte. Det är ju ingen ofta efterfrågad kunskap direkt.

På morgonpromenaden såg jag en gul och blålila blomma som växer i skogskanten en bit härifrån och slog upp den. Den heter kanske Natt och Dag kommer jag fram till och tänk då minns jag att jag gjorde precis samma sak förra året vid denna tiden. Slog upp den alltså. Tänk om jag skulle ta och komma ihåg den nu detta året. Blå som natten och ljus som dagen. Det verkar ju inte så svårt.

Var var jag nu … Natt och Dag, Röllika, Vitklöver, Vitplister, Baldersbrå…

Söndagskväll

Nedräkningen har börjat. Nio arbetsdagar kvar till semestern. Blandade känslor. Den är så efterlängtad och får samtidigt inte försvinna för fort.

Vill känna mig ledig, kunna ta dagen som den kommer och njuta. Helst av allt kunna stanna tiden en smula.

Vill inte planera men inte heller riskera att det slutar med en enda lång räcka likadana dagar som bara suddas ihop och inte går att minnas efteråt.

Alla förväntningar som finns där, som jag har, på väder, på energi, på mig. Det gäller att hitta balansen.

Jag ska hålla mina sinnen öppna. Jag ska lyssna, jag ska känna och jag ska se. Jag ska lära mig nåt nytt, jag ska leka och låta mig förundras lite varje dag. Jag ska vara nyfiken. Så kommer det att bli en lång, njutningsfull och minnesvärd semester.

En semester som jag kan tänka tillbaka på och känna en värmande glimt av en kulen höstkväll när vinden blåser snålt, kylan vaktar runt hörnet och mörkret faller alldeles för fort.

Fyndhörnan

Under morgonens fix i trädgården hittade jag en bortglömd hörna som doftade alldeles underbart. Visade sig vara små söta Liljekonvaljer som doldes bland ogräset.

Nästa fynd var spenaten från min egen odling. Det är det första jag skördat från odlingslådorna i år. En härlig känsla att kunna äta det vi själva odlat.

Ett tredje fynd var ”låsringen” som jag till sist hittade inne i dörren! Nu funkar handtaget på köksdörren igen. Kul att få vara the handy man som omväxling! Blev tom lite skitig om händerna som ni kan se på oljeavtrycket på dörren. Kändes bra!

En härlig och bra morgon helt enkelt. Ger höga förväntningar på resten av dagen.

Förgät ej mig

Vem känner ej den blomma blå, som Gud lät himlens färger få. Den växer upp vid flodens stränder och plockas där av minnets händer. Dess namn det kan jag säga dig, det är förgät ej mig.

Precis så skrev min mormor Anna i min Poesibok för nästan femtio år sedan. Det var när jag hade mitt första sommarlov och hon var nog 68.

Min mormor föddes midsommaren 1904 och växte upp i Vessigebro utanför Falkenberg. Innan hon gifte sig med min morfar Algot, endast tjugo år gammal, arbetade hon på epidemisjukhuset i Falkenberg en tid.

Det var i en tid då Sverige var ett av Europas fattigaste länder och utvandringen till Amerika fortfarande pågick. Det var strax efter första världskriget och när spanska sjukan just tagit så många liv. Det var före penicillinets och respiratorernas tid. Och innan vi kunde flyga världen runt. Då hette dom fruktade sjukdomarna rödsot, lungsot, nervfeber och tandslag. Inte Covid-19 som idag.

Men mycket annat är sig precis likt. Vi älskar, sörjer, gläds, gråter och skrattar likadant nu som man gjorde då.

Och mormor jag har inte glömt dig. Jag tänker på dig ofta och särskilt när jag ser den vackra blå Förgätmigejen blomma.

Flaggan i topp

Vilken dag! Mors dag, Pingstdagen och första sommardagen. Allt i ett. Och inte nog med det. Vi firar också ett år här i paradiset.

Tänk att jag är mamma till två fantastiska döttrar. Tanken är faktiskt lite svindlande fast jag varit mamma i över 30 år. Men att vara förälder är som att alltid vara nybörjare på något sätt. Jag har ju inte varit mamma åt en 31 åring ännu. Det är inte många andra roller där man alltid är lite nybörjare.

I dagarna var det också ett år sedan vi fick tillgång till vårt hus så nu har vi varit med om både sommar, höst, vinter och vår här i stugan. Och jag ser verkligen fram mot ett varv till här i paradiset.

Det känns verkligen som om sommaren anlänt idag. Det har varit så soligt och varmt och borta vid Hofsnäs var det fullt med picknickande sällskap. Det såg ut att vara många som firade morsdag utomhus. Här runt huset har dom höga asparna slagit ut och det har susat och prasslat så skönt i löven av den ljumma sommarvinden. Det ljudet är bland det härligaste jag vet.

Laddande dagar

Vår nyaste familjemedlem

Jaha mitt i coronavirus då byter vi bil. Till en laddhybrid. Känns ovant och spännande. Mycket att lära sig om olika kontaktdon, elleverantörer, parkeringsbestämmelser, appar, laddbrickor och annat smått och gott.

Efter en tur till dotterns bröllop förra helgen då vi bekantade oss med minst fyra olika laddstolpsleverantörer som fungerade och nån som inte funkade lika bra börjar vi röra oss mer och mer tamt bland sladdar och kontakter.

Men jag har fortfarande svårt att veta om bilen har startat eller inte. Måste kolla att lamporna lyser på manöverpanelen för den är väldigt, väldigt tyst.

Nu blir det en sport att försöka köra på el så mycket det bara går för att minska bensinförbrukningen. Vi får se hur länge vi kan få en full tank att räcka. 96 mil körde vi mellan första och andra tankningen. Det borde ju gå att dubbla nu när vi lärt oss och har laddat hem 4 olika appar för laddning minst. Game on!

Idéknäppar

Jag älskar att få mina knäppa idéknäppar.

Förverklingsfas startad

Du vet när du har något problem som gnager och du kan liksom inte släppa det, du har nästan gett upp och då helt plötsligt, utan förvarning som ur tomma intet kommer den briljanta lösningen till dig. Åtminstone verkar den briljant just då. Det kan ju visa sig senare att den inte var lika smart men känslan i just det ögonblicket är fantastisk.

Jag blir helt uppfylld av glädje och energi och vill skrida till verket och testa direkt.

Oftast får jag knäpparna när jag rör på mig. Som när jag promenerar fram och tillbaka till tåget. Men imorse vaknade jag med halva lösningen och studsade upp ur sängen och så kom resten också. Vilken pangstart på dagen. Nu ska Dan the man och jag förverkliga!

När får du dina knäppa idéknäppar?

Deppidemi och kallt

Ja våren och värmen tar inte stormsteg i år snarare små, små steg rakt mot den isande vinden. Här både haglar, regnar på tvären och blåser. Och epidemin verkar inte släppa greppet om oss än på ett tag.

Då är det fint att höra grannarnas glada barn. Härliga barnröster som leker, skrattar och stojar när solen skiner upp. Det är ju så vi vuxna också borde göra. Ta vara på de solglimtar som trots allt finns. Och vara glada när vi kan.

Skönt också att livet ändå är som vanligt i deppedemitider både när det gäller barn och väder.

Ett steg framåt och ett jättesteg tillbaka

Det är tufft att lära sig nya saker. I början är det nytt och spännande och man är entusiastisk och på, men så helt plötsligt är det som en oöverstiglig vägg framför en. Tvivlet kommer. Detta kommer aldrig att gå. Jag är dum i huvet som inte fattar. Sen går det bakåt. Saker som egentligen bara är som vanligt blir så svåra, man krånglar till det för mycket och kan inte ens göra det enkla rätt.

Men det är så det måste gå till. Man behöver backa lite och ta mer utrymme i anspråk. Man behöver ta rejäl sats helt enkelt så man kommer över den där himla väggen i nästa skutt.

För där på andra sidan, där har man redan glömt vad det var som var så svårt. Där på andra sidan har det krångliga, nya och okända blivit helt bekant och väldigt, väldigt självklart.

Och då, ja då är det dags att lära sig nåt nytt igen…

%d bloggare gillar detta: