Som en kär vän?

Det var vid morgonkaffet häromdagen som Dan the Man sa, det är som en vän! Vaddå? sa jag lite frånvarande eftersom jag hade fullt fokus på mobilen.

Jo, fortsatte han, du vet när man träffar nån snubbe som man retar sig på, sen visar det sig att du måste träffa honom varje dag, till och med flera gånger om dagen. I början kommer du inte ens ihåg honom, allt går knackigt, ni missförstår varann, ni kan inte kommunicera och man får ta omtag om och om igen. Du är frustrerad.

Mm säger jag nu lite mer intresserad.

Men sen ju längre tiden går så accepterar du killen, börjar till och med gilla honom så smått. Och till slut utan att du ens lagt märke till det så är ni bästa vänner. Allt flyter, du behöver inte tänka extra det bara funkar. Ni är helt samspelta.

Okej, säger jag och undrar lite vad han pratar om.

Då som en blixt från en klar himmel kommer det direktiv från högre ort. Du får inte umgås med honom mer. Istället tvingas du på en ny irriterande snubbe… precis så känns det.

Nu fattar jag ingenting. När känns det så? frågar jag och sveper sista kaffeslurken.

Jo när IT-avdelningen tvingar mig att byta lösenord…

Flyt med oflyt

Du vet när du är så där nöjd för allt går enligt planen. Du vaknar, kanske inte pigg, det vore för bra för att vara sant och detta är ju en sann historia. Jag skulle kalla det hyfsat otrött. Mannen gör morgonkaffet som vanligt. Du tänker jag packar nu så blir det inte så stressigt när jag ska iväg. Bra där! Packar dator, strömsladden, poäng igen, den har du glömt ofta på senaste. Glasögonen. Stoltheten växer ännu mer, ytterligare ett föremål som är lätt att glömma.

Du går till kylskåpet plockar fram den fina, goda och färggranna matlådan packar ner den. Fixar ett mellanmål också eftersom du åker buss till jobbet idag och kommer hem lite senare. Du packar omsorgsfullt ner det i kassen. Nu sätter du dig och njuter av kaffet och småpratar med mannen och myser. Livet är gott.

I god tid går du och fixar dig, klär på dig ytterkläderna. Det är blåsigt och du hinner leta fram halsduk och handskar som du inte använt sen i våras. Bra där! Reflexer. Just det, det är ju mörkt nu. Du tar på dig ryggsäcken säger hejdå till mannen och går ner till bussen, springer inte som en galning, för du är ju i god tid. Kliver stolt på bussen.

Då slår det dig. Var är kassen med maten? Jo den står kvar hemma i hallen…

Suck.

Höstmörker

Tycker du att de mörka höstkvällarna är depp eller pepp?

Jag tycker det är mysigt med kvällsmörkret. Man kan tända ljus igen och små lampor i fönstret. Man ser hur det lyser i hus, stugor och lägenheter runt om. Hösten känns som en lite lugnare tid och känslan är att kunna unna sig lite ordentligt soffmys med en god bok, en filt och en rykande kopp hett te. Även om jag sällan gör så. Något annat jag förknippar med höstmys är att tända en brasa och lyssnar till knäppandet i vedträna och tittar på de dansande lågorna.

Så för mig blir just denna tiden, början på hösten, pepp!

Höstfärger

Vilken är din favorit bland naturens alla höstfärger? Är det kanske det sprakande röda lövet som dansar ensamt på sin kvist i höstvinden? Eller den stora gyllengula mattan av löv som täcker slingrande stigar och ängar? Kanske är det den torra, prassliga, ljusbruna ormbunken som förbereder sina vindlande blad för vintervilan eller möjligtvis den stiliga och hoppfulla mossan som nu vaknar till liv igen när grenverket börjar glesna och bara kommer att bli grönare och grönare?

Själv tror jag att min favorit är mossan, eller kanske är det ändå de röda löven, eller möjligtvis ormbunken. Men den gula lövmattan är också fin. Glömde ju den mörkgröna grankvisten och kottarna…

Oktoberluft och dubbeldäckare

Är det nån mer än jag som älskar luften så här på hösten? Hög, klar luft och i år har vi fint väder och ganska varmt. Jag passar på att dra ett par extra andetag på promenaden till bussen.

Precis så, på promenaden till bussen. Det har nämligen börjat gå en ny snabb-buss mellan Jönköping och Värnamo. En ny, höstfin, röd, dubbeldäckare som går en gång i halvtimman. Det är som en dröm för en pendlare som mig. Den har USB uttag så man kan ladda telefonen dessutom. Vad mer kan man önska?

Jag tar några andetag luft till sen kliver jag på, spänner fast mig och far mot nya vardagsäventyr.

Perfekt?

Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Perfekt är verkligen min fiende. Om jag inte kan följa motionsprogrammet till punkt och pricka är det ingen idé, om jag inte hittar det perfekta läget för ett växthus är det ingen idé. Om det jag målar inte blir som jag vill är det ingen idé. Vädret är inte perfekt semesterväder för det regnar. Perfekt kväver verkligen all kreativitet.

Tänk om det jag faktiskt motionerar är tillräckligt bra trots att det inte följer planen helt och hållet. Tänk om jag kan odla massor av saker i ett växthus som står i trädgården på en mindre perfekt plats? Tänk om det som jag målar på tavlan blir heltokigt och att jag har roligt medan jag gör det? Tänk om…

Just do it, don’t overthink it. Lätt att säga, men svårt att leva efter. Dags att trotsa regnet, hylla good enough och samtidigt ge plats för kreativiteten.

Hur många kan du?

Prästkrage, Blåklint, Smörblomma, Hundkex, Käringtand, Kråkvicker, Rödklöver, Mjölkört, Ormbunke, Midsommarblomster…Namnet på växterna längs vägkanten så här i sommartid. Ånej inte blommor igen. Ja, ja jag vet, men det är ju så fullt av dom och dom är ju så söta.

Vissa kan jag namnet på, det lärde jag mig för länge sen och det sitter som berget. Men att lära sig nya det verkar svårare. Jag har en liten Flora som varit min mammas, där jag slår upp en ny växt då och då och försöker lära mig. Men det går så där. Varför känns det ens viktigt att kunna namnen? Jag vet inte. Det är ju ingen ofta efterfrågad kunskap direkt.

På morgonpromenaden såg jag en gul och blålila blomma som växer i skogskanten en bit härifrån och slog upp den. Den heter kanske Natt och Dag kommer jag fram till och tänk då minns jag att jag gjorde precis samma sak förra året vid denna tiden. Slog upp den alltså. Tänk om jag skulle ta och komma ihåg den nu detta året. Blå som natten och ljus som dagen. Det verkar ju inte så svårt.

Var var jag nu … Natt och Dag, Röllika, Vitklöver, Vitplister, Baldersbrå…

Söndagskväll

Nedräkningen har börjat. Nio arbetsdagar kvar till semestern. Blandade känslor. Den är så efterlängtad och får samtidigt inte försvinna för fort.

Vill känna mig ledig, kunna ta dagen som den kommer och njuta. Helst av allt kunna stanna tiden en smula.

Vill inte planera men inte heller riskera att det slutar med en enda lång räcka likadana dagar som bara suddas ihop och inte går att minnas efteråt.

Alla förväntningar som finns där, som jag har, på väder, på energi, på mig. Det gäller att hitta balansen.

Jag ska hålla mina sinnen öppna. Jag ska lyssna, jag ska känna och jag ska se. Jag ska lära mig nåt nytt, jag ska leka och låta mig förundras lite varje dag. Jag ska vara nyfiken. Så kommer det att bli en lång, njutningsfull och minnesvärd semester.

En semester som jag kan tänka tillbaka på och känna en värmande glimt av en kulen höstkväll när vinden blåser snålt, kylan vaktar runt hörnet och mörkret faller alldeles för fort.

Fyndhörnan

Under morgonens fix i trädgården hittade jag en bortglömd hörna som doftade alldeles underbart. Visade sig vara små söta Liljekonvaljer som doldes bland ogräset.

Nästa fynd var spenaten från min egen odling. Det är det första jag skördat från odlingslådorna i år. En härlig känsla att kunna äta det vi själva odlat.

Ett tredje fynd var ”låsringen” som jag till sist hittade inne i dörren! Nu funkar handtaget på köksdörren igen. Kul att få vara the handy man som omväxling! Blev tom lite skitig om händerna som ni kan se på oljeavtrycket på dörren. Kändes bra!

En härlig och bra morgon helt enkelt. Ger höga förväntningar på resten av dagen.

Förgät ej mig

Vem känner ej den blomma blå, som Gud lät himlens färger få. Den växer upp vid flodens stränder och plockas där av minnets händer. Dess namn det kan jag säga dig, det är förgät ej mig.

Precis så skrev min mormor Anna i min Poesibok för nästan femtio år sedan. Det var när jag hade mitt första sommarlov och hon var nog 68.

Min mormor föddes midsommaren 1904 och växte upp i Vessigebro utanför Falkenberg. Innan hon gifte sig med min morfar Algot, endast tjugo år gammal, arbetade hon på epidemisjukhuset i Falkenberg en tid.

Det var i en tid då Sverige var ett av Europas fattigaste länder och utvandringen till Amerika fortfarande pågick. Det var strax efter första världskriget och när spanska sjukan just tagit så många liv. Det var före penicillinets och respiratorernas tid. Och innan vi kunde flyga världen runt. Då hette dom fruktade sjukdomarna rödsot, lungsot, nervfeber och tandslag. Inte Covid-19 som idag.

Men mycket annat är sig precis likt. Vi älskar, sörjer, gläds, gråter och skrattar likadant nu som man gjorde då.

Och mormor jag har inte glömt dig. Jag tänker på dig ofta och särskilt när jag ser den vackra blå Förgätmigejen blomma.

%d bloggare gillar detta: