Det lilla äventyret

Dessa Coronatider har verkligen ändrat perspektivet på saker och ting. Som vad som är värt att berätta när man ringer till nån och pratar.

Tidigare handlade det om resor och människor man mött och galna saker man råkat ut för. Nya restauranger man provat eller nån konsert man bara älskade.

Nu är det mer hur många liter mjölk man handlade senast och om man varit äventyrlig nog att kliva in i en butik som inte säljer mat. Eller den oändliga mängd äventyr i form av serier man följer på olika streamingtjänster.

Men ett samtalsämne som är sig på pricken likt är vädret. Och det kan ju vara äventyrligt i sig så här års med snöfall, halka och storm. Eller alldeles underbart som idag. Då blir det istället en fin skogstur som är det stora äventyret.

Omstart, nystart, framtidstro och premiär

Det är så jag känner varje år efter nyår. Förr i tiden när man hade en fickkalender av papper älskade jag att fylla i dom tomma bladen med mina nya fräscha och fantastiska planer. Så nu när jag strax startar mitt femtioåttonde levnadsår gör jag återigen en nystart.

Det är inte heller bara jag som gör så här, vanliga år när vi inte har en pandemi hängande över oss så slår ju gymmen besöksrekord och tidningarna skriker ut olika dieter. Så jag behöver inte känna mig ensam.

Kanske är det omåttliga julfrossandet som ger en puff i rätt riktning. Det är det åtminstone för mig. Jag börjar faktiskt bli trött på soffan, praliner och Netflix.

Detta året satsar jag på dom fyra hörnstenarna. Först och främst färggrann mat som ger min kropp härlig energi. Sen lägger jag till rolig motion och rörelse som gör mig starkare och gladare. Skönhetssömnen ska jag lägga extra krut på så jag håller mig lika fräsch och vacker ytterligare ett år. Och som krydda på moset blir det lite meditation för att möta allt som livet bjuder på, i både med- och motgång, och på bästa sätt.

Jag har också fått lära mig detta året, av en mycket klok person, att om man är som jag, positiv, så når man inte ända fram genom att bara sätta mål. Risken är att man nöjer sig innan man är ända framme vid målsnöret. Istället är det rutiner som gäller.

Och att snubbla på målsnöret det vill jag inte riskera. Så ikväll blir det lansering av min nya kvällsrutin innehållande både en stunds meditation och ett tidigt sänggående. Vi får se hur det går. Men jag känner iallafall fall både framtidstro och tillförsikt inför den stundande premiären.

När dimman rullar in

Stanna upp. Sänka tempot. Andas in och andas ut. Andas långa, lugna andetag. Våga vara stilla i nuet. Känna tilliten till det som är nära. Leva i det lilla för en stund. Känna glädje och tacksamhet över det välbekanta.

Det enkla är ibland det svåraste.

Mörkt i paradiset

Det är mörkt nu. Även här i paradiset. Vintermörkret har kommit med dunder och brak. Men det finns ljus i tunneln. Nämligen julljus. Vi har tjuvstartat lite och nu lyser vår lilla ”by” upp så fint i kvällsmörkret. Det gick lätt att hitta hem nu ikväll på kvällspromenaden. Hem till ljus & värme.

Orutinerad på rutiner

Jag har alltid tänkt att rutiner är trist. Jag vill vara fri och spontan, göra som jag känner för och inte fastna i invanda mönster. Men jag ska ärligt erkänna att jag behöver verkligen rutiner. Jag funkar inte annars. Jag behöver lägga mig samma tid, äta regelbundet och röra på mig. Och tänk att just i såna här tider med deppidemier, klimathot, höstmörker och presidentval så är det just dom rutinerna som får mig att må bra och inte bara stå ut. Att inte titta för långt fram utan bara se fram mot nästa lilla dagliga loop. Ta en dag i taget, minut för minut. Och jag blir faktiskt mer och mer rutinerad för var dag. Kanske till och med lite inrutad.

Inrutat är ju trots allt det nya spontana eller?

När orden är för små

Du vet när du har den där känslan att naturen är så vacker att den inte går att beskriva i ord. Du blir bara uppfylld av förundran, tacksamhet och glädje. Så var denna helgen, i vårt lilla paradis, för mig.

Så jag låter helt enkelt bilderna bilderna tala för sig själva.

Kroppsspråket

Jag har känt mig själv i snart 57 år. Jag vet! Det är helt otroligt. Men jag är faktiskt inte äldre.

Ändå lär jag mig nya saker om mig själv typ hela tiden. Många säger du måste LYSSNA på din kropp och jag försöker verkligen. Men jag tror helt enkelt inte att vi pratar samma språk.

Ta till exempel att jag alltid är hungrig men sällan törstig. Magen kurrar, hjärnan skriker ÄT för tusan ÄT! Och jag äter och äter. Men så helt plötsligt tänker jag: Nej, jag kan inte äta hela tiden. Jag tar ett glas vatten istället. Ja då tystnar kroppaskrället plötsligt. Och hjärnan säger tack det var mycket gott. Men varför skriker ni inte vatten till mig om det är det ni vill ha?

Eller när jag på kvällen känner mig gnällig och tänker att inget är roligt längre, världen håller på att gå under och jag får ångest och vill bara gråta. Ja då vaknar jag med halsont. Vore det inte lite bättre att sända signalen du håller på att bli sjuk, gå och lägg dig! Jag menar istället för att VÄRLDEN håller på att gå under. Slå på all oro och ångest!

Nu har jag just lärt mig att när min kropp vill ligga kvar i sängen och hjärnan skriker VILA! Du DÖR om du rör dig. Ja då är det tydligen morgonpromenad den vill ha. Mycket märkligt.

Som en kär vän?

Det var vid morgonkaffet häromdagen som Dan the Man sa, det är som en vän! Vaddå? sa jag lite frånvarande eftersom jag hade fullt fokus på mobilen.

Jo, fortsatte han, du vet när man träffar nån snubbe som man retar sig på, sen visar det sig att du måste träffa honom varje dag, till och med flera gånger om dagen. I början kommer du inte ens ihåg honom, allt går knackigt, ni missförstår varann, ni kan inte kommunicera och man får ta omtag om och om igen. Du är frustrerad.

Mm säger jag nu lite mer intresserad.

Men sen ju längre tiden går så accepterar du killen, börjar till och med gilla honom så smått. Och till slut utan att du ens lagt märke till det så är ni bästa vänner. Allt flyter, du behöver inte tänka extra det bara funkar. Ni är helt samspelta.

Okej, säger jag och undrar lite vad han pratar om.

Då som en blixt från en klar himmel kommer det direktiv från högre ort. Du får inte umgås med honom mer. Istället tvingas du på en ny irriterande snubbe… precis så känns det.

Nu fattar jag ingenting. När känns det så? frågar jag och sveper sista kaffeslurken.

Jo när IT-avdelningen tvingar mig att byta lösenord…

Flyt med oflyt

Du vet när du är så där nöjd för allt går enligt planen. Du vaknar, kanske inte pigg, det vore för bra för att vara sant och detta är ju en sann historia. Jag skulle kalla det hyfsat otrött. Mannen gör morgonkaffet som vanligt. Du tänker jag packar nu så blir det inte så stressigt när jag ska iväg. Bra där! Packar dator, strömsladden, poäng igen, den har du glömt ofta på senaste. Glasögonen. Stoltheten växer ännu mer, ytterligare ett föremål som är lätt att glömma.

Du går till kylskåpet plockar fram den fina, goda och färggranna matlådan packar ner den. Fixar ett mellanmål också eftersom du åker buss till jobbet idag och kommer hem lite senare. Du packar omsorgsfullt ner det i kassen. Nu sätter du dig och njuter av kaffet och småpratar med mannen och myser. Livet är gott.

I god tid går du och fixar dig, klär på dig ytterkläderna. Det är blåsigt och du hinner leta fram halsduk och handskar som du inte använt sen i våras. Bra där! Reflexer. Just det, det är ju mörkt nu. Du tar på dig ryggsäcken säger hejdå till mannen och går ner till bussen, springer inte som en galning, för du är ju i god tid. Kliver stolt på bussen.

Då slår det dig. Var är kassen med maten? Jo den står kvar hemma i hallen…

Suck.

%d bloggare gillar detta: