Höstmörker

Tycker du att de mörka höstkvällarna är depp eller pepp?

Jag tycker det är mysigt med kvällsmörkret. Man kan tända ljus igen och små lampor i fönstret. Man ser hur det lyser i hus, stugor och lägenheter runt om. Hösten känns som en lite lugnare tid och känslan är att kunna unna sig lite ordentligt soffmys med en god bok, en filt och en rykande kopp hett te. Även om jag sällan gör så. Något annat jag förknippar med höstmys är att tända en brasa och lyssnar till knäppandet i vedträna och tittar på de dansande lågorna.

Så för mig blir just denna tiden, början på hösten, pepp!

Höstfärger

Vilken är din favorit bland naturens alla höstfärger? Är det kanske det sprakande röda lövet som dansar ensamt på sin kvist i höstvinden? Eller den stora gyllengula mattan av löv som täcker slingrande stigar och ängar? Kanske är det den torra, prassliga, ljusbruna ormbunken som förbereder sina vindlande blad för vintervilan eller möjligtvis den stiliga och hoppfulla mossan som nu vaknar till liv igen när grenverket börjar glesna och bara kommer att bli grönare och grönare?

Själv tror jag att min favorit är mossan, eller kanske är det ändå de röda löven, eller möjligtvis ormbunken. Men den gula lövmattan är också fin. Glömde ju den mörkgröna grankvisten och kottarna…

Oktoberluft och dubbeldäckare

Är det nån mer än jag som älskar luften så här på hösten? Hög, klar luft och i år har vi fint väder och ganska varmt. Jag passar på att dra ett par extra andetag på promenaden till bussen.

Precis så, på promenaden till bussen. Det har nämligen börjat gå en ny snabb-buss mellan Jönköping och Värnamo. En ny, höstfin, röd, dubbeldäckare som går en gång i halvtimman. Det är som en dröm för en pendlare som mig. Den har USB uttag så man kan ladda telefonen dessutom. Vad mer kan man önska?

Jag tar några andetag luft till sen kliver jag på, spänner fast mig och far mot nya vardagsäventyr.

Perfekt?

Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Perfekt är verkligen min fiende. Om jag inte kan följa motionsprogrammet till punkt och pricka är det ingen idé, om jag inte hittar det perfekta läget för ett växthus är det ingen idé. Om det jag målar inte blir som jag vill är det ingen idé. Vädret är inte perfekt semesterväder för det regnar. Perfekt kväver verkligen all kreativitet.

Tänk om det jag faktiskt motionerar är tillräckligt bra trots att det inte följer planen helt och hållet. Tänk om jag kan odla massor av saker i ett växthus som står i trädgården på en mindre perfekt plats? Tänk om det som jag målar på tavlan blir heltokigt och att jag har roligt medan jag gör det? Tänk om…

Just do it, don’t overthink it. Lätt att säga, men svårt att leva efter. Dags att trotsa regnet, hylla good enough och samtidigt ge plats för kreativiteten.

Hur många kan du?

Prästkrage, Blåklint, Smörblomma, Hundkex, Käringtand, Kråkvicker, Rödklöver, Mjölkört, Ormbunke, Midsommarblomster…Namnet på växterna längs vägkanten så här i sommartid. Ånej inte blommor igen. Ja, ja jag vet, men det är ju så fullt av dom och dom är ju så söta.

Vissa kan jag namnet på, det lärde jag mig för länge sen och det sitter som berget. Men att lära sig nya det verkar svårare. Jag har en liten Flora som varit min mammas, där jag slår upp en ny växt då och då och försöker lära mig. Men det går så där. Varför känns det ens viktigt att kunna namnen? Jag vet inte. Det är ju ingen ofta efterfrågad kunskap direkt.

På morgonpromenaden såg jag en gul och blålila blomma som växer i skogskanten en bit härifrån och slog upp den. Den heter kanske Natt och Dag kommer jag fram till och tänk då minns jag att jag gjorde precis samma sak förra året vid denna tiden. Slog upp den alltså. Tänk om jag skulle ta och komma ihåg den nu detta året. Blå som natten och ljus som dagen. Det verkar ju inte så svårt.

Var var jag nu … Natt och Dag, Röllika, Vitklöver, Vitplister, Baldersbrå…

Söndagskväll

Nedräkningen har börjat. Nio arbetsdagar kvar till semestern. Blandade känslor. Den är så efterlängtad och får samtidigt inte försvinna för fort.

Vill känna mig ledig, kunna ta dagen som den kommer och njuta. Helst av allt kunna stanna tiden en smula.

Vill inte planera men inte heller riskera att det slutar med en enda lång räcka likadana dagar som bara suddas ihop och inte går att minnas efteråt.

Alla förväntningar som finns där, som jag har, på väder, på energi, på mig. Det gäller att hitta balansen.

Jag ska hålla mina sinnen öppna. Jag ska lyssna, jag ska känna och jag ska se. Jag ska lära mig nåt nytt, jag ska leka och låta mig förundras lite varje dag. Jag ska vara nyfiken. Så kommer det att bli en lång, njutningsfull och minnesvärd semester.

En semester som jag kan tänka tillbaka på och känna en värmande glimt av en kulen höstkväll när vinden blåser snålt, kylan vaktar runt hörnet och mörkret faller alldeles för fort.

Fyndhörnan

Under morgonens fix i trädgården hittade jag en bortglömd hörna som doftade alldeles underbart. Visade sig vara små söta Liljekonvaljer som doldes bland ogräset.

Nästa fynd var spenaten från min egen odling. Det är det första jag skördat från odlingslådorna i år. En härlig känsla att kunna äta det vi själva odlat.

Ett tredje fynd var ”låsringen” som jag till sist hittade inne i dörren! Nu funkar handtaget på köksdörren igen. Kul att få vara the handy man som omväxling! Blev tom lite skitig om händerna som ni kan se på oljeavtrycket på dörren. Kändes bra!

En härlig och bra morgon helt enkelt. Ger höga förväntningar på resten av dagen.

Förgät ej mig

Vem känner ej den blomma blå, som Gud lät himlens färger få. Den växer upp vid flodens stränder och plockas där av minnets händer. Dess namn det kan jag säga dig, det är förgät ej mig.

Precis så skrev min mormor Anna i min Poesibok för nästan femtio år sedan. Det var när jag hade mitt första sommarlov och hon var nog 68.

Min mormor föddes midsommaren 1904 och växte upp i Vessigebro utanför Falkenberg. Innan hon gifte sig med min morfar Algot, endast tjugo år gammal, arbetade hon på epidemisjukhuset i Falkenberg en tid.

Det var i en tid då Sverige var ett av Europas fattigaste länder och utvandringen till Amerika fortfarande pågick. Det var strax efter första världskriget och när spanska sjukan just tagit så många liv. Det var före penicillinets och respiratorernas tid. Och innan vi kunde flyga världen runt. Då hette dom fruktade sjukdomarna rödsot, lungsot, nervfeber och tandslag. Inte Covid-19 som idag.

Men mycket annat är sig precis likt. Vi älskar, sörjer, gläds, gråter och skrattar likadant nu som man gjorde då.

Och mormor jag har inte glömt dig. Jag tänker på dig ofta och särskilt när jag ser den vackra blå Förgätmigejen blomma.

Flaggan i topp

Vilken dag! Mors dag, Pingstdagen och första sommardagen. Allt i ett. Och inte nog med det. Vi firar också ett år här i paradiset.

Tänk att jag är mamma till två fantastiska döttrar. Tanken är faktiskt lite svindlande fast jag varit mamma i över 30 år. Men att vara förälder är som att alltid vara nybörjare på något sätt. Jag har ju inte varit mamma åt en 31 åring ännu. Det är inte många andra roller där man alltid är lite nybörjare.

I dagarna var det också ett år sedan vi fick tillgång till vårt hus så nu har vi varit med om både sommar, höst, vinter och vår här i stugan. Och jag ser verkligen fram mot ett varv till här i paradiset.

Det känns verkligen som om sommaren anlänt idag. Det har varit så soligt och varmt och borta vid Hofsnäs var det fullt med picknickande sällskap. Det såg ut att vara många som firade morsdag utomhus. Här runt huset har dom höga asparna slagit ut och det har susat och prasslat så skönt i löven av den ljumma sommarvinden. Det ljudet är bland det härligaste jag vet.

Laddande dagar

Vår nyaste familjemedlem

Jaha mitt i coronavirus då byter vi bil. Till en laddhybrid. Känns ovant och spännande. Mycket att lära sig om olika kontaktdon, elleverantörer, parkeringsbestämmelser, appar, laddbrickor och annat smått och gott.

Efter en tur till dotterns bröllop förra helgen då vi bekantade oss med minst fyra olika laddstolpsleverantörer som fungerade och nån som inte funkade lika bra börjar vi röra oss mer och mer tamt bland sladdar och kontakter.

Men jag har fortfarande svårt att veta om bilen har startat eller inte. Måste kolla att lamporna lyser på manöverpanelen för den är väldigt, väldigt tyst.

Nu blir det en sport att försöka köra på el så mycket det bara går för att minska bensinförbrukningen. Vi får se hur länge vi kan få en full tank att räcka. 96 mil körde vi mellan första och andra tankningen. Det borde ju gå att dubbla nu när vi lärt oss och har laddat hem 4 olika appar för laddning minst. Game on!

%d bloggare gillar detta: