Att förmedla en känsla

Jag har en sån härlig känsla just nu i både kropp och själ. Trött i musklerna och ett extra lugn i sinnet. Det känns skönt helt enkelt. Ni har säkert redan gissat att jag varit och tränat. Men dagens pass hade verkligen en extra dimension. Det tog mig med storm helt enkelt. Allt på grund av den känslan som  ledaren förmedlade med sin utstrålning och sitt härliga sätt att leda passet på. Det var med power, varm humor, fokus och lugn. Som en kärlek till träning. 

Ett skivstång/intervall där man gav allt, och fick en helt fantastisk yogakänsla på köpet. Top Notch helt enkelt!

Bara luft

 Jag blir glad av luft. Särskilt uteluft. När jag gick hem från träningen idag tog jag ett par riktigt djupa andetag uteluft. Jag kände hur den strömmade in genom näsan ner genom luftstrupen hela vägen ut i de djupaste lungalveolerna. 

Luften var så där lite krispigt kylig så näsan fick jobba på att värma upp den. Samtidigt var den alldeles lagom fuktig så att det bara kändes skönt när den fyllde hela bröstet. Sedan andades jag ut ordentligt och blev så skönt lugn och lycklig. 

Utandningen är nog den viktigaste delen. Det är den som förbereder kroppen för nästa inandning, bereder plats för all den nya friska luften som ska till att fylla lungorna, ge energi och lugna sinnet. 
Så mina vänner idag hyllar jag luften men framförallt en härligt djup utandning!

Trivselspridaren

Det startade för 2000 år sedan i Etiopien. Sedan spred det sig via Arabiska halvön till Turkiet och vidare ut i världen. Nu är det Finland och Sverige som ligger i topp. Det har varit förbjudet, ransonerat, farligt och nyttigt. Jag älskar det! Den lukten, furfurylmerkaptan, kan vara den godaste som finns. Det piggar upp, för samman folk och tas fram när man får oväntat besök. I pendlarbilen snackar vi om det varje morgon när vi närmar oss Hörleskylten. 
Från och med idag gör vi det på ett helt nytt sätt på jobbet. 
Välkommen till våra två nya medarbetare:
Spengler Hela & Malda Bönor.


Vardagsgäst

Sitter här med min lilla blogg och tänker: Varför bjuder inte jag hem vänner oftare till vardags? Det är ju jättetrevligt och helt opretantiöst. Det kan inte vara så att alla har nog med sitt på vardagen och att vi inte hinner? Det kanske är ren och skär lathet från min sida? Jag inbillar mig att jag gjorde mer sånt förr. Är det tiderna som ändrats, lever jag mer inrutat? Eller hörde det kanske till livet ”före familjen”?

Men ikväll hände det minsann. Vi hade en middagsgäst på en måndag. Att få bjuda hem min fina, härliga jobbarkompis på lite soppa en helt vanlig måndagskväll blir dagens höjdpunkt! Och kanske en ny vana…

Färger

Idag är jag glad för mina nya acrylfärger som mina älskade barn gav mig i julklapp. Jag har inte målat ordentligt på ett par år men i höstas kom lusten tillbaka och nu är jag på gång igen. Har gjort mig en målarhörna på övervåningen där det är ljust och fint.

Min fina syster Eva förde in mig på zen-tangle teknik i våras och det har jag fastnat för. Det är både roligt och rogivande. Nu är jag inne på att överföra den tekniken till akryl och med färger som mönster. Förutom Eva så blir jag alltid inspirerad av min bästa vän Kristina som gör så härliga bilder. 

I våras var jag på en utställning med Hilma af Klints målningar på Louisiana. En mycket spännande kvinna som var antroprosof och pionjär inom abstrakt måleri. Hon var verkligen produktiv, det finns mer än 1000 verk sparade, och hon visste om att hennes bilder var för kontroversiella för sin tid. Därför tillät hon inte att de visades förrän 20 år efter hennes död. Hon var ungefär samtida med Carl Larsson och Anders Zorn och då kan man tänka sig att både abstrakt konst och att vara kvinna kunde väcka känslor var och en på sitt sätt. Hennes bilder är ibland ockulta/spiritistiska, hon målade flera serier av bilder, teman, där hon använde mycket färg och geometriska former blandat med text. 

Det är så härligt att ge sig hän med penslarna i högsta hugg och bara skapa loss. Det viktiga är inte att det blir något särskilt eller ens så bra. Huvudsaken är att det är roligt. Bjuder här på en bild av min nya målarhörna. 

Fem veckor…

Tid är underligt. Hur långt är egentligen fem veckor? Det är lite drygt lika långt som en regnig november där ljuset försvinner mer och mer dag för dag. Det är ett halvt sommarlov, en evighet när man är 8 år. Det är lika kort som de flesta av oss har betald semester. Eller bara lite lite längre än den härliga men väldigt korta vårmånaden maj. Då när naturen förändras, blommor knoppas, träden spricker ut, fåglarna sjunger och ljuset och värmen är nära. Just nu har jag en vän och kollega som kämpat i mer än ett halvår med tuffa behandlingar mot en elak sjukdom. Nu har hon ”bara” fem veckors behandling kvar. Det kan kännas som en novembermånad för henne men jag önskar henne verkligen att det blir som maj istället. 

Jag startar min nedräkning för hennes comeback idag. Jag vill ropa som Matti skrek om Ronja: hon fattas mej! Och då vet jag att om jag skulle ropa det högt, så skulle en kör av minst 50 arbetskamrater  ropa med mig. 

Du är en sån bra vän och kollega, du är klok som en bok, har en förmåga att se allt ur ett annat perspektiv, du är en sån kämpe, förebild och glädjekälla! Så idag får du bli mitt glädjeinlägg här i cyber space. Jag är glad att du finns i mitt liv! Kram!

Trött, tröttare, tröttast

Måste bara få inleda med ett härligt citat av min kära kollega C-J: ”alltså jobba fem dar i rad känns såååå 2014”

Ja att bara gå upp så tidigt fem dar i rad är en bedrift efter dessa lediga, mysiga julveckor. Sen att faktiskt gå till jobbet och lyckas åstadkomma någonting. Idag åstadkom jag mest lösa trådar som jag får försöka nysta upp och sy ihop nästa vecka. Ja, ja man ska ha sådana dar också. 
Efter dagens träning där benen var blytunga gick jag och köpte oss (mig och Dan the man) hämtmat på gamla wok. Sedan avnjöt vi den tillsammans med ett ekologiskt öl som var mycket gott innan vi slog oss ner vid TVn och ”på spåret”.
Det har varit en bra dag men utan riktigt självklara höjdpunkter så dagens glädjeämne får bli: hämtmat när man behöver det som bäst!

Hur många meter människa kan man vika in i en Opel Corsa?

Detta är ju en fråga mänskligheten brottats med länge. Experternas är oense men många gissar kanske att smärtgränsen går så där vid strax under nio meter. Och det är troligen ingen dum gissning alls faktiskt. 

Jag bor ju i Jönköping och pendlar med bil ner till Värnamo varje dag. Det har jag alltså gjort de senaste åtta åren. Blir du inte trött på det är det många som frågar mig och svaret brukar bli: Nää det blir jag faktiskt inte. Men det är inte helt och hållet sant. Jag samåker ju med världens bästa pendlargäng och det är det som är hela grejen. Ibland i semestertider tvingas jag köra ensam både en och två veckor och det är riktigt drygt. Då brukar jag verkligen tänka på vilken tur jag har som kan pendla ihop med detta härliga gäng. De gör mig glad!

I bilen händer allt möjligt, vi har haft italienskakurs, lyssnat på ljudböcker, gjort specialmusikmixar, haft allsång, ordvitsbattle, frågesport, planerat fester, ljugit ihop värsta historierna, skrattat så vi nästan kört i diket, druckit vårt morgonkaffe i bilen tillsammans, pratat mat och löst världsproblem. Och idag slog vi då något slags nytt rekord.


Vi är just nu totalt 7 personer som turas om att köra. Det antalet har växlat under de här åren. Men vi har alltid varit minst ett par stycken. Alla åker inte med alla dagar så för det mesta är vi tre eller fyra i bilen. Men ibland händer det, som idag, att vi är full bil. De andra sex samåkarna är alla män och fem av dem är längre än 1,87 i strumplästen. Just idag samåkte de fyra längsta och lilla jag (1,68 m ö h). Det innebar att vi idag tillsammans lyckades vika in hela 9,22 meter människa i kollegans Opel Corsa. Det är något av ett rekord tror jag. Och ja smärtgränsen går nog vid nio meter:)

Min arbetsplats…

Jag jobbar på världens bästa arbetsplats. Det brukar jag ju tycka för det mesta men just idag kände jag den känslan extra starkt. Just nu har vi många nyanställda som håller på att introduceras och idag var det min tur att berätta om vår avdelning. När jag satt där och berättade om mina fantastiska kollegor, vårt jobb och om hur vi samarbetar och tänker blev jag så stolt och glad! Det är en superduperarbetsplats helt enkelt. Jag hoppas verkligen att de nya känner av detta och också känner sig lika varmt välkomna till oss som de faktiskt är. 

Det är inte bara själva jobbet som är kul det är rasterna också. När man kommer på morgonen hör man redan i ytterdörren allt skratt och prat från fikarummet. Då åker mungiporna upp hur trött man är. Den 8:e januari firade jag 8 år på denna arbetsplats. Det är det längsta jag varit på något jobb och jag ser inte att jag skulle tröttna än på länge. Trots att jag pendlar 7,5 mil enkel väg. Så fantastiskt bra är det!

Music, music, music

Det finns ju en gammal låt med Lill Lindfors som heter ”Musik ska byggas utav glädje”. Jag skulle vilja säga: ”musik bygger massa glädje”. Eller kanske musik gör mig mig jäkligt glad helt enkelt. Musik är bästa peppen. Det känns på något sätt som om musiken når in på djupet, rätt in i själ och hjärta och slår an toner av både sorg, smärta och glädje. Musik väcker känslor. Musik är nog något vi människor alltid sysslat med. Jag kan absolut se oss gå och vissla där inne i grottorna på hitlåten från stenåldern. Vissa tror att stenåldershiten nummer ett var ”Livet är en fest”. Men jag tror att just den blev populär först på Vikingatiden…

Hur som helst idag började peppen redan på hemväg i bilen. En av oss pendlarpolare får sköta Spotify (helst inte den som kör, det brukar funka sämre) sen önskar vi andra låtar. Idag hörde vi en hel rad sköna låtar som avslutades i ett crescendo av skrålande allsång i ”looking for freedom” med David Hasselhoff. Efter den resan var det bara att dra ner på Friskis och riva av ett gott PowerHour-pass med ”Dan the Man” som också innehöll – wait for it – peppande musik 🙂
%d bloggare gillar detta: