Inspiration

När blir du inspirerad och känner flow? Jag blir ofta inspirerad när jag är ute och går eller när jag står i duschen. Men just då kan jag ju inte göra något åt inspirationen, bara tänka och kanske planera. När jag väl är hemma efter promenaden är det inte säkert att inspirationen finns kvar och när jag duschat färdigt ska jag kanske göra något annat. Jag får många och roliga idéer vad jag vill göra men sen blir det inte så mycket mer av det. Jag kanske glömmer bort dom eller ställer upp massa mentala hinder för mig själv, som att det är för svårt, jag inte kan eller vet tillräckligt, det tar för lång tid, jag har inte grejer eller bara att det blir nog för jobbigt.

Nu när jag går den här skrivarkursen tänker jag att jag ska börja göra och tänka på ett annat sätt. Ni är säkert många som redan gör så men för mig är det lite oprövat och nytt. Jag kallar det för ”gör bara lite grann”. Å det är inget jag hittat på själv. Jo namnet kanske men inte själva metoden. Nej det finns många kloka människor i min närhet som brukar använda sig av denna metoden. Istället för att vänta på att inspirationen ska infinna sig så startar man med något litet. Då ska inspirationen och glädjen komma på köpet enligt mina tillförlitliga källor.

Som nu idag när jag inte visste vad jag skulle skriva om så tänkte jag: Jag skriver bara en rubrik. Och ämnet för denna veckan i skrivarkursen var inspiration så varför inte använda det som rubrik? Enkelt och lätt. När väl rubriken var på plats så försvann helt plötsligt alla mina egenuppfunna mentala hinder som jag så noga ställt upp och den där goa känslan av flow som är så himla härlig bara kom till mig. Så visst funkade det.

Hur gör du för att få flow?

Coronakarantäntankar

Som så många andra i världen sitter jag just nu i karantän. Jag hostar och är trött. Det kan vara Corona men det kan likaväl vara vanlig förkylning.

Om detta varit förra våren hade jag INTE tänkt så här: Undrar vilken typ av förkylning jag har? Jag hade inte ens tänkt att det finns olika.

Jag hade inte känt efter hundra gånger om dagen om jag har svårt att andas.

Nä då hade jag bara tänkt: Jag är sjuk, förkyld, och måste ta hand om mig lite extra. Och hade jag fått andnöd så hade jag nog märkt det utan att behöva känna efter extra.

Alltså för en tvättäkta hypokondriker är all denna information inte bra. Den får min hjärna att gå i spin. Den enda skillnaden är att nu VET jag att det finns nåt som heter Corona som kan kännas som en vanlig förkylning.

En sak som däremot är precis likadan vare sig det varit en förkylning förra året eller kanske Corona i år, är den gigantiska mängd gnäll jag utsätter min kära Dan the man för. Lite synd är det ju ändå om mig… host, host…det kan vara Corona…

Nä nu ska jag jaga bort oroliga tankar och jaga fram roliga tankar istället. Och kanske gnälla lite extra till Dan the man när han kommer hem.

Fina kollegor

Ikväll är jag särskilt tacksam för alla mina fina kollegor när och fjärran som idag visat att vi ställer upp solidariskt och kämpar tillsammans i svåra tider som dessa. Kärlek till er alla!

Idag har jag också hört om så många positiva initiativ där människor i vårt fantastiska land går samman och hjälper varann och samhället med olika saker. Gynnar lokala restauranger och affärer, jobbar som frivilliga i vård och omsorg, företag som ställer om sin produktion för att producera till Sveriges sjukhus och andra som lånar ut kompetent personal för att hjälpa till med logistiken kring sjukvårdsmaterial och mycket, mycket mer.

Allt detta värmer väldigt fint en stjärnklar fredag i Coronatider.

Tack min vän

Idag är jag extra glad och tacksam för min fina vän K. Hon är ett som ett ankare och finns där och påminner mig om vad som är viktigt i livet när jag vacklar och vinglar.

Hon och jag har travat runt sjöar, parker och uppför berg, nästan varje vecka i 10 års tid. Ibland har vi nästan travat vilse medans vi avhandlat stort och smått. Och ibland har vi bara fikat.

Hon är en väldigt klok och fin vän som dessutom är väldigt bra på mönster och krumelurer… Som på denna fina bilden jag har på min vägg och som jag tittar på varje dag.

Var är novellerna?

För den som gillar att läsa men inte har tid är ju novellen perfekt. Ett par sidor och man får en hel berättelse till livs. En inblick i någon annans tankar och erfarenheter. Som en bra historia berättad på kafferasten av en arbetskamrat som varit med om något märkligt. Eller som ett minne som bättrats på lite med åren.

Jag har återupptäckt novellen. Noveller förknippar jag annars mest med att skriva recensioner på svenskan i skolan. Eller kanske veckotidningarna mamma prenumererade på när jag var liten.

I skrivarkursen jag går var förra veckans uppgift att läsa noveller. Och så att skriva själv förstås. Så nu letar jag bra novellsamlingar att läsa i väntan på att jag skriver min egen…

Mitt paradis

Ni som känner mig vet att Dan the man och jag köpte ett fritidshus i maj förra året. Det har verkligen blivit vårt paradis. Hit åker vi varje helg och jordar oss.

När vi stiger ur bilen på fredagskvällen står jag bara och lyssnar på tystnaden en stund. Sedan tar jag ett par djupa andetag av den friska skogsdoften och bara känner lugnet.

Idag har vi arbetat i trädgården. Vi beskar det gamla äppelträdet. Det behövde lite kärlek och omsorg. Vi tog också ner några meter häck som kollapsat under snötyngden härom året och blivit helt förvuxen. Förhoppningsvis kommer den att växa rakryggad och stolt hädanefter.

Det var skönt att arbeta med kroppen som omväxling, att vara ute i den friska luften och bara koncentrera mig grenar och ris. Känner mig ödmjuk inför naturen och tacksam att jag får uppleva våren här i vårt paradis.

Tänk om…

Det är väldigt annorlunda just nu. Rubriker om pandemi och ekonomisk kris. Annorlunda och skrämmande på många sätt. Här i Sverige gapar restauranger och affärer tomma, i många andra länder sitter människor helt isolerade. Många är sjuka men väldigt många fler är friska. Jag tycker ovissheten är svårast. Hur länge kommer det att vara? Kommer vårt samhälle att klara påfrestningarna? Hur blir det sedan? Kommer vi någonsin tillbaka till samma vardag eller kommer allt att för alltid vara annorlunda? Vad händer med mina nära och kära? Med mina vänner?

Men tänk om vi kommer ut starkare på andra sidan. Starkare tack vare alla hjältar som kämpar på i sjukvården och på andra platser i samhället. Tack vare våra myndigheter, som trots påtryckningar från när och fjärran lyckas behålla lugnet och inte skapa panik. Tack vare alla människor som sträcker ut en hjälpande hand till nån helt okänd.

Tänk om vårt samhälle blir annorlunda på ett bra sätt. Tänk om vi blir mer enade, mer omtänksamma och mer solidariska. Tänk om vi har format nya vanor som inte påverkar vårt klimat på samma sätt. Hittat nya riktningar i våra liv som gör oss lyckligare. Tänk om…

Kriminella minnen

Redan i sjunde klass i grundskolan förstod jag att brottets bana är inget för mig. Det var två grejer som hände rätt tätt.

Vi hade jympalektion när Doggen, vaktmästaren, kom och ropade mitt namn. Du ska till rektorn! Jag världens mesigaste, snällaste, ordentligaste plugghäst skulle till rektorn. Jag darrade av skräck innan jag ens visste vad det gällde. Vilket var brottet? Hade jag stulit nåt? Hade jag tänt eld nånstans.

Nej jag hade skrivit, med blyerts för säkerhets skull och väldigt, väldigt smått ”I love Robert i 7 D” inne på tjejernas toa.

Straffet jag fick var att skura alla väggar i alla bås på den toaletten varje lunchrast i en veckas tid. Och det var inte mycket klotter med blyerts. Mest svart tjock tuschpenna…

Den andra gången var på sommarlovet när vi var ett gäng som skulle gå på Liseberg. Nåt ljushuvud kom på att vi skulle planka in. Farligt tyckte jag men ville verka åtminstone en gnutta tuff och sa inte emot. Vi klättrade över staketet med taggtråden där Universum ligger idag. Det regnade och var lerigt och jag rev sönder mina nya gul och blå jeans av modell Marilyn. Bara det var jättehemskt. Va skulle mamma säga. Till slut kom vi i alla fall över och in i parken.

Efter 5 meter vad möter vi då? Jo en vakt som säger: Jaha å hur kom ni in i parken då?

Genom entrén…? svarade vi.

Det var märkligt sa vakten medan han ledde ut oss. Men om ni betalar är ni välkomna tillbaka om en timme när parken öppnar! Vilka gangsters vi var!

Och idag när jag gick ut fick jag plötsligt känslan av att jag gjorde nåt väldigt kriminellt. Men gud vad gör jag? Kan jag verkligen göra så här?

Jo Anita det kan du, du är symtomfri, och det är inte utegångsförbud! Alltså kan du gå ut och promenera med din kompis K.

Jag tror allt det här virussnacket har stigit mig åt huvudet.

Jorda mig själv

Hur jordar du dig? Vad gör att du står stark när allt runt dig förändras? Hur hittar du det där som gör att du orkar hålla i när det blåser som värst? För mig är det att göra vardagssaker. Göra det jag känner till väl och kan på mina fem fingrar. Det som inte förändras. Att fokusera på en sak i taget. Att försöka tänka på vad jag gör och hur jag gör det, när jag gör det. Koncentrera mina tankar till de små enkla tingen som att bädda, laga mat eller diska. Läsa en bok eller gå en promenad. Finna glädje och lugn i de små vardagssakerna, det som alltid finns där. Inte skynda mig eller stressa utan låta var sak ta sin tid och känna tacksamhet för allt jag har och för allt jag kan göra. Så står jag lite starkare när väl stormen kryper närmare.

Vårvinterljud

Vilken vårvinterdag jag fått uppleva idag här i vår stuga. Jag vet inte när jag var med om en sådan senast. Vaknade till strålande sol och vintervit skrud. Vi gick en promenad till fågeltornet och tillbaka. Det var så där vackert så det nästan gör ont i kropp och själ. Så fint att man vill spara varje ögonblick och kunna ta fram det närhelst man behöver. Solen sken på den vita snön från en klarblå himmel. Det var helt vindstilla och härute på landet är det så tyst så man hör alla vårljuden. Det porlar i alla diken och bäckar och det droppar från träden i skogen och längs vägen. Fåglarna sjöng och kvittrade. Vi hörde vingslagen från flera fågelstreck och skränet från tranorna som landat på åkrarna. Några barn lekte i snön och skrattade, korna råmade när vi gick förbi lagården och störde dom i sitt idisslande.

Jag försökte ta in allt det vackra men det är så svårt. Det är samma känsla som jag brukar känna när jag är ute och reser och ser nya fantastiska platser. Jag kan bli helt överväldigad och får nästan panik över att det inte går att spara och blir rädd att jag ska glömma bort den där fantastiska känslan av vad jag fått vara med om. Jag vill minnas allt. Men det går inte att minnas allt, det kommer ju nya ögonblick som också är fina. Hela livet är ju en enda lång räcka av olika ögonblick, många är fantastiska och de flesta glömmer vi trots allt bort. Det vore nog alldeles för svårt för oss om vi gick och mindes precis allt som hänt. Kanske det är människans räddning ändå att vår hjärna inte är så bra på att minnas allt.

Men plötsligt kan ett ljud eller en doft väcka minnen som länge legat gömda. Nu ikväll tröstar jag mig med den tanken och är tacksam över att dagen var så fin och jag fick vara här.

%d bloggare gillar detta: