Idéknäppar

Jag älskar att få mina knäppa idéknäppar.

Förverklingsfas startad

Du vet när du har något problem som gnager och du kan liksom inte släppa det, du har nästan gett upp och då helt plötsligt, utan förvarning som ur tomma intet kommer den briljanta lösningen till dig. Åtminstone verkar den briljant just då. Det kan ju visa sig senare att den inte var lika smart men känslan i just det ögonblicket är fantastisk.

Jag blir helt uppfylld av glädje och energi och vill skrida till verket och testa direkt.

Oftast får jag knäpparna när jag rör på mig. Som när jag promenerar fram och tillbaka till tåget. Men imorse vaknade jag med halva lösningen och studsade upp ur sängen och så kom resten också. Vilken pangstart på dagen. Nu ska Dan the man och jag förverkliga!

När får du dina knäppa idéknäppar?

Deppidemi och kallt

Ja våren och värmen tar inte stormsteg i år snarare små, små steg rakt mot den isande vinden. Här både haglar, regnar på tvären och blåser. Och epidemin verkar inte släppa greppet om oss än på ett tag.

Då är det fint att höra grannarnas glada barn. Härliga barnröster som leker, skrattar och stojar när solen skiner upp. Det är ju så vi vuxna också borde göra. Ta vara på de solglimtar som trots allt finns. Och vara glada när vi kan.

Skönt också att livet ändå är som vanligt i deppedemitider både när det gäller barn och väder.

Ett steg framåt och ett jättesteg tillbaka

Det är tufft att lära sig nya saker. I början är det nytt och spännande och man är entusiastisk och på, men så helt plötsligt är det som en oöverstiglig vägg framför en. Tvivlet kommer. Detta kommer aldrig att gå. Jag är dum i huvet som inte fattar. Sen går det bakåt. Saker som egentligen bara är som vanligt blir så svåra, man krånglar till det för mycket och kan inte ens göra det enkla rätt.

Men det är så det måste gå till. Man behöver backa lite och ta mer utrymme i anspråk. Man behöver ta rejäl sats helt enkelt så man kommer över den där himla väggen i nästa skutt.

För där på andra sidan, där har man redan glömt vad det var som var så svårt. Där på andra sidan har det krångliga, nya och okända blivit helt bekant och väldigt, väldigt självklart.

Och då, ja då är det dags att lära sig nåt nytt igen…

Doftkaramell

Nu är det dofternas tid. Luften fylls av blomdoft blandad med doften av skog och barr som värmts av solen. Det luktar nytt och rent. Till och med sjön luktade vår idag. Lukt är så förknippat med minnen och idag kom det många goda minnen till mig på vår långpromenad runt Hofsnäs stigar. Det var minnen från mormors trädgård, saft och bullar i hammocken under de stora lönnarna. Minne från när man fick ta ut cykeln första turen på våren och cykla med sina kompisar. Minnen från den våren när jag var sju år och blev moster. Jag var så stolt när jag fick köra barnvagnen fram och tillbaks ute på gården med lilla Ann i. Eller från den våren för 36 år sedan jag träffade en charmig chalmerskille som sedan visade sig bli, Dan the man, mannen i mitt liv. Minnen från när mina båda barn var små och hade massa spring i benen och ville springa i barfota gräset fast det fortfarande egentligen var för kallt. Och så klart minnen från förra våren när vi med spänning väntade på vår stuga här i paradiset.

Härliga minnen och sköna dofter. Nästa vår kanske det är denna dagen som jag kommer att tänka på. Vem vet?

På topp i galopp

Galopp är verkligen underskattat! Att flyga fram så håret och kläderna fladdrar. Nu tänker du har Anita börjat med hästsport? Konstigt det intresset har hon aldrig sagt nåt om innan.

Nej, nej, nej jag pratar om att galoppera på egna ben. Att ta ett rejält glädjeskutt i vardagen.

Jag tror inte att det är en jättevanlig syn på alla kontor att se en dam i sina bästa år, iförd blommig klänning, skuttandes runt i korridorerna. Det tycker jag är synd. Jag tror alla mår bra av lite glädjeskutt i vardagen. Både de som skuttar och dom som råkar se det. På mitt kontor händer det då och då, som idag. Nu har vi haft tråkigt länge nog och då gäller det att ta till dom medel man har till fots.

Så ta ett glädjeskutt du med när dom omkring dig minst anar det. Berätta gärna hur det kändes.

Så galopperar jag vidare nu i salsatakt…

Dripp dripp dropp

Så är den installerad och på plats. Vår solcellsdrivna droppbevattning. Solceller som driver en pump som pumpar upp vårt ihopsamlade regnvatten ur tunnan nere vid odlingslådorna. Vattnet rinner sedan genom tunna slangar ut till odlingslådorna och droppar ut ur munstyckena i lådorna i en jämn och fin takt.

Soliga dagar pumpar den mer och andra dagar mindre. Mycket smart grej. Det ska bli intressant och se hur det kommer att funka i längden.

Det var lite pyssel att få ihop och krävde ett visst tankearbete och planering. Jag är ju inte så där jättepraktiskt lagd så jag lyckades naturligtvis göra hål på en slang så klart, men i det stora hela gick det väldigt lätt.

Nu kan mina nysådda frön få lagom med vatten även under veckan när vi lämnar paradiset för veckans jobbande.

Jo, jag har faktiskt sått också. Nästan så jag glömde den detaljen mitt i allt teknikstohej. Det hade ju varit just snyggt. Vattna lådor utan växter… men ingen omöjlighet när det gäller mig. Viktigare saker har glömts bort i mina dar.

Trolskt i paradiset

Idag är det trolsk stämning här i paradiset. Naturen och skogen börjar sakta växla i grönt. Samtidigt som det ligger en vackert grå och lite dimmig ton över äng och trädgård. Luften är fylld av livgivande syre, långt bort hörs korna råma och hela skogsbrynet fylls av fågelsång som idag låter både vacker och samtidigt lite sorgsen. Kanske på grund av dimman.

Känner tacksamhet att kunna stiga ut på trappan och andas. Fylla lungorna med luft och känna lugnet och tryggheten i att naturen går sin gilla gång. Att kunna förnimma dofterna och höra ljuden. En stark och fin känsla att börja dagen med.

Spännande regn

I vanliga fall brukar jag tycka att det är lite trist när det regnar. Jag menar det är inte lika lockande att vara ute, det blir lite mörkare och lite kallare. Men inte nu. Dan the man fick upp mig med orden: Anita, det har regnat 5 mm inatt!

Skojar du ropade jag, 5 mm, och rusade upp klarvaken och pigg. Fick på mig kläder och ut för att kolla första delen i vårt senaste projekt, att samla regnvatten.

Förra helgen monterade vi en 100 liters regntunna vid ett av våra stuprör. Regnvattnet fyller tunnan och när den är full fortsätter vattnet ner i stupröret. Mycket smart anordning. Och det visade sig att 5 mm regn var allt som behövdes för att samla 100 liter! Jag känner mig rik.

Så då var det dags att prova att fylla regnvattentunnan som nere vid odlingslådorna så vi kopplade slang mellan och nu ytterligare 5 mm fint vårregn senare är den fylld med 200 liter fantastiskt regnvatten. Vilken naturtillgång.

Då är vi redo för nästa del i projektet, och till det momentet önskar vi lite sol.

Fingertoppskänsla

I dagarna två har vi grävt, krattat, skyfflat, rensat, burit, hackat, spettat och grävt lite till. Allt för att få till en fin plats för våra odlingslådor.

Nu känns det minsann i fingertopparna att kontorsråttans små frökenhänder varit tvungna att ta i på riktigt. Träningsvärk lite överallt men allra mest i händer och fingrar. Belöningen är att där det förut var ett oländigt igenväxt land står nu fem fina odlingslådor redo för årets sådd.

Där finns också en ståtlig regnvattentunna som är början på nästa helgprojekt. Nämligen installation av solcellsdriven regnvattensbevattning. En dröm för två ingenjörer att få installera.

Tillfredsställelse är känslan just nu. Inte så dumt.

Ljus, ljus, ljus

Nu är det som bäst. När våren precis tagit fart. När vårblommorna börjat blomma och träden knoppas. När solen lyser så starkt, att jag måste damma av solglasögonen, och värmer så skönt mot min vinterbleka hud. När hela den långa ljusa sommartiden ligger framför mig och väntar med sina många, långa och ljumna kvällar.

När vårens framsteg fortfarande går i lagom fart så jag dag för dag kan följa hur allt växer och spirar. När kvällssolen lyser vackert genom trädkronornas vinterkala grenverk och kastar långa skuggor på marken.

Ja då är det som allra bäst.

%d bloggare gillar detta: