Detta är ju en fråga mänskligheten brottats med länge. Experternas är oense men många gissar kanske att smärtgränsen går så där vid strax under nio meter. Och det är troligen ingen dum gissning alls faktiskt.
Jag bor ju i Jönköping och pendlar med bil ner till Värnamo varje dag. Det har jag alltså gjort de senaste åtta åren. Blir du inte trött på det är det många som frågar mig och svaret brukar bli: Nää det blir jag faktiskt inte. Men det är inte helt och hållet sant. Jag samåker ju med världens bästa pendlargäng och det är det som är hela grejen. Ibland i semestertider tvingas jag köra ensam både en och två veckor och det är riktigt drygt. Då brukar jag verkligen tänka på vilken tur jag har som kan pendla ihop med detta härliga gäng. De gör mig glad!
I bilen händer allt möjligt, vi har haft italienskakurs, lyssnat på ljudböcker, gjort specialmusikmixar, haft allsång, ordvitsbattle, frågesport, planerat fester, ljugit ihop värsta historierna, skrattat så vi nästan kört i diket, druckit vårt morgonkaffe i bilen tillsammans, pratat mat och löst världsproblem. Och idag slog vi då något slags nytt rekord.
Vi är just nu totalt 7 personer som turas om att köra. Det antalet har växlat under de här åren. Men vi har alltid varit minst ett par stycken. Alla åker inte med alla dagar så för det mesta är vi tre eller fyra i bilen. Men ibland händer det, som idag, att vi är full bil. De andra sex samåkarna är alla män och fem av dem är längre än 1,87 i strumplästen. Just idag samåkte de fyra längsta och lilla jag (1,68 m ö h). Det innebar att vi idag tillsammans lyckades vika in hela 9,22 meter människa i kollegans Opel Corsa. Det är något av ett rekord tror jag. Och ja smärtgränsen går nog vid nio meter:)
Livet med Gladanka 