It goes on and on and on

Jag måste fortsätta på gårdagens tema om att bjuda på sig själv för idag när vi åkte hem på E4:an i pendlarbilen hände det igen.
Jag sitter i baksätet, på högersidan, och känner plötsligt igen bilen som svänger ut framför oss i omkörningsfilen för att köra om en lastbil. -Det är ju A:s Clio, säger jag, vad gör hon här? Hon gick ju hem vid 12 idag. A är en av våra arbetskamrater. – Kör om, ropar jag och trycker näsan mot sidorutan och gör konstiga miner. Jag tror att jag räckte ut tungan till och med. Åtminstone en liten kort stund. Även M i passagerarsätet fram glodde stint genom sidorutan för att väcka uppmärksamhet. Det kan till och med ha varit så att S som körde också blängde litegrann. Men jag tror inte de gjorde miner, det vill jag låta vara osagt. När vi kommer i höjd med föraren vänder HAN på huvudet och tittar rakt på mig. Å nej, det är inte A! Det är A:s man. Min ”roliga grimas” blir mer en stel skräckmin. Det är svårt att dra in tungan så det ser naturligt ut i det läget. Föraren, A:s man han tittar verkligen jättekonstigt på oss. Han vet ju inte vilka vi är. Tror väl att han är jagad av UFOn eller galningar. Ha, ha, ha jag sms:ade till A och förklarade situationen så hon fick sig ett gott skratt.  Å själv har jag småskrattat hela kvällen.