En epok av lite drygt åtta års samåkning är till ända. Idag var sista gången vi samåkte tillsammans min fantastiska arbetskamrat C-J och jag. Vi har träffat varandra mer, nästan, än vi träffat våra familjer. Vi har setts strax innan sju de flesta vardagsmornar, åkt tillsammans till jobbet, suttit i kontoren snett över varandra i korridoren, äntrat pendlarbilen igen på kvällen och skiljts åt strax innan sex på kvällen. 11 timmar per dygn är en stor del av den vakna tiden.
C-J är en av de smartaste personer jag nånsin mött och förutom att han är väldigt smart är han en otroligt positiv, varm och omtänksam person. Vi har diskuterat allt från nördiga matematikproblem och tekniska lösningar till kärlek, sorg och världsproblem. Vi har skapat fantastiska excel-dokument tillsammans, sjungt singstar och käkat julburgare. Och allt har varit fantastiskt roligt. Nu ska han dra vidare till nya utmaningar.
Men, tänker ni, den här bloggen ska ju handla om saker hon blir glad för och starten på detta inlägget kan verka lite sorgset. Men jag är så otroligt glad och stolt att jag fått lära känna denna fantastiska kille och att vi har blivit riktiga vänner trots att ”jag haft körkort längre än han har levt” (Ett bevingat pendlarbilscitat). Och även om vi inte kommer att träffas lika frekvent framöver så kommer han för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag vet att vi kommer att fortsätta vara vänner länge än.
Här är världens vackraste matematiska formel enligt forskare. Den är till dig C-J!
Livet med Gladanka 