Äntligen nypremiär för mig på ett svettäkta hederligt Friskispass! Som jag har saknat det. Mitt älskade Friskis där jag spenderat så många timmar de senaste 24 åren. Ni som känner mig vet att jag råkade ut för en grej med ögat för snart två år sedan. Efter det fick jag inte springa/hoppa/jympa på nästan ett år och trots att träning varit en vana under så många år så kom jag ur det helt och hållet. Jag blev också rädd att något skulle hända igen. Jag började sätta upp hinder. Eftersom jag inte får köra bil, hinner jag inte hem för att träna. Jag måste ju äta först och sedan… jag är för otränad… jag är för trött… känner ni igen det?Det som är lite konstigt är att för varje hinder jag såg minskade också glädjen i mitt liv.
För knappt en månad sedan skrev jag ju om att se hinder som utmaningar och började tänka om. Sista pushen jag behövde var att Dan the man och min bästis K pratade varmt om detta fantastiskt roliga jympapass klockan sex på måndagar, och plötsligt såg jag möjligheter där jag förut såg utmaningar. Om jag tar bilen på måndag så hinner jag till jympapasset. Jag kan äta efteråt… jag byter om innan jag åker från jobbet…
Och med möjligheterna kommer glädjen tillbaka. Nu är jag endorfinstinn och superlycklig. Det var precis lika roligt att hoppa och studsa och springa i grupp till musik som jag minns det! Och rörelserna satt i kroppsminnet som en smäck. Sedan kanske inte spänsten var fulländad men nåt måste jag ju ha att jobba på!
Livet med Gladanka 